|
 |
|
Föregående 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 Nästa  
Pierre NilssonYrke: Webbdesigner Hemsida: www.slapbag.com Jag heter Pierre Nilsson och är en oförskämd IT-slyngel på 25 år som jobbar med grafisk formgivning på ett nystartat företag i Växjö. Kontakten med konsten kom väldigt tidigt och trots att jag valt att gå konstens väg genom hela mitt liv har jag inte någon större konstnärlig utbildning. Jag sökte till estetiska programmet här i Växjö när jag skulle välja min väg genom gymnasiet. Det var första gången programmet startades och man kan väl anta att jag och mina medstuderande kamrater var mer eller minde ett litet "experiment" på vars resultat alla andra estetiska program runt om i Sverige senare skulle basera sin verksamhet och planering. Jag hade fyra konstlärare på Norrtullskolan, varav två var speciellt underbara; Håkan och Eva. En målare som citerade dikter och verser från otaliga poeter medan han målade och inspirerade oss, och en keramiker som i stort sett lärde mig allt jag kan om teckning och det lilla jag kan om keramik. De var båda otroligt inspirerande i sina sätt att se på sakerna runt omkring oss och det var mycket lärorika år. Efter skolan hann jag med två utställningar innan jag åkte till London för att studera. Men ödet ville annolunda och jag slutade istället i ett baguett-stånd på Liverpool Street Station. Också otroligt inspirerande om hur fel det kan bli ibland. När jag återvände hem till Sverige efter ett halvår började jag jobba på Medströms Dataförlag AB som grafiker och HTML-kodare. När Växjökontoret senare lades ner startade jag och tre personer det företag som jag nu jobbar på, NyaMedier i Sverige AB. Mitt skapande tog form i mitt pojkrum när jag var väldigt liten. Från serie-tidningar som jag tjatade mig till brukade jag rita av vackra amazoner i djungler och svällande Conan-muskler och de hemsöker mig fortfarande. Då strävade jag efter "fotorealism" i mina bilder, något som var ganska svårfångat med vanliga färgade vax-kritor. Nu tecknar jag med ett ritbord framför datorn och med 16 miljoner färger i min palett, eller på en stor vit duk med olja. Men det är fortfarande amazoner och springer runt i mitt huvud och fantastiska platser och kostym-kreationer. Och även om om jag blivit bättre med åren så är fotorealismen fortfarande långt borta. Jag vill helst vara öppen och skapa saker som andra människor vill titta på. En del skulle kalla det poster-tillverkning och pop-skräp; men jag skulle kalla det snällt. Mitt intresse för datorer öppnade vägen in till det elektroniska konsten och jobbet på Medströms var den gnista som tände det brinnande intresset för konst på Internet. Det var enkelt att förstå hur bra (och inte minst ekonomiskt) utställningar på Internet var. Problemet är upplösningen och kvaliten. En tavla på en vägg kan uppfattas lika snabbt som det tar för ljuset att nå dina ögon från den. En lika stor bild på ett 24 Kb modem är inte lika kul eller sexigt. Dessutom kan man bara använda 72 dpi. Å andra sidan kan alla över hela världen nå dina verk utan att det kostar dig ett öre. Och du behöver inte betala lokalkostnader, snacks eller andra förfriskningar dagen då du öppnar din utställning. Ett drömläge för en fattig konst-studerande. Projektet är väldigt spännande, eftersom det innefattar så många olika likatänkande som arbetar på samma projekt med så fria tyglar. Man får till och med måla över det som andra lagt dit! Det är i alla fall det man kan tro innan man får bilden i sin elektroniska brevlåda. Jag fann det otroligt svårt att avvika från den ursprungliga tanken eller förändra kompositionen i rädsla av att förstöra bilden. "Angel of Peace" - vem kan bråka med det? I alla fall, en ängel ska ha ett par vingar (en vinge i alla fall) och ett varmt hjärta i juletid. Och det fick hon. Små vingar som en anledning till att hon rör sig så sakta över den oroliga världen. En slags "åtta till fyra"-ängel. Ett ganska blygsamt bidrag. Som jag. |