Taxin stannade klockan 23.56, hon klev ut och gick runt hörnet,
in i helvetet. Så löd senare rubriken över det
första uppslaget i nyhetstidningen som trycktes ett dygn
senare: Helvetet på jorden. Det var en rimlig
beskrivning av brandplatsen, och rapporteringen löpte över
32 sidor.
Vad hände sedan?
Drygt tre månader har gått, och Göteborg
flimrar av februarisnö. Det är som ett första
möte, från branden minns de inte varandra. Jan, Reine
och Lena var bland de första på plats, men hade olika
uppgifter att fylla den natten.
Nu jämför de bilder.
Skriken, säger Lena.
Min första minnesbild är en eldkvast,
och så skriken. De glömmer jag aldrig. Felet var
att jag inte var förberedd. Jag trodde att jag åkte
på en brand, jag visste inte att det var en katastrof.
Explodera, säger Reine, flera gånger.
Det kändes som jag skulle explodera. Pulsen var
säkert uppe i 200, jag kokade av adrenalin.
Allra först på plats var Jan. Larmet
till polispiketen gällde brand i industri.
På väg över Götaälvsbron greps han
av en katastrofkänsla liknande den vid spårvagnsolyckan
åratal tidigare. Han möttes av en flicka, hon ryckte
i hans uniformsärm. Hjälp mig, sa hon,
och dog.
Sedan började han arbeta, och fortsatte i
tre dygn.
Rökdykaren Reine hade adrenalinet i rörelse
redan när han kom. Utan att vänta på de två
vattenpumpar, som är brandmannens livförsäkring,
klättrade han uppför en rest stege mot ett fönster,
och lyste ner med sin lampa.
Jag såg en ormgrop av människor som
skrek, minns han. Det var svart. Så hoppade jag in. Man
bara gör det. Hade det varit mina barn hade jag sprungit
genom tegelväggen.
Hans minnen är exakta, han berättar
detaljerat hur det såg ut inne i diskoteket, och somligt
gör ont att få veta. Sju eller åtta personer
fick han ut. Totalt 40, kanske 50, räddades.
Han är nöjd:
Men jag har tränat ett helt liv för
sådana här uppgifter. För mig var det ett perfekt
Reine Carlsson-jobb.
Yrkesrollen är ett skydd. Jag kommer
inte att ta åt mig, svarade Reine under räddningsarbetet
på vad han trodde var en fråga från en kamrat.
Fast kamraten ingenting frågat.
Jag behövde nog bara säga så
just då, säger han nu.
För självfallet har alla tagit
åt sig.
Lena lyssnar tyst på Reines berättelse. Hon
gick under räddningsarbetet runt med sitt block i handen,
som en legitimation, för att ingen skulle missta henne
för nyfiken idiot. Blocket innehöll efteråt
ett tiotal förnamn, några citat och ett fåtal
fakta.
Det kanske var tjänstefel att inte
ta fler uppgifter. Men det blev så. Jag är i första
hand människa och i andra hand journalist.
Så jag började klappa ungar.
Det hon kunde göra var att vara en vuxen.
Att röra vid barnen, förklara på vuxenvis att
de måste tala med polisen, och måste åka till
sjukhus.
Efteråt bröt hon ihop, till sin förvåning.
Jag hade ingen erfarenhet av att se människor
dö framför mina ögon. Men jag trodde inte att
jag skulle krisa. Jag som sett så mycket jävelskap
och varit på andra bränder där människor
dött.
Även Jan är nöjd med sin insats.
Men en känsla av meningslöshet kan komma över
honom. Några bilder har bitit sig fast: Färgen på
flickans ögon, hon som sa hjälp mig, och
en pappa som måste lyftas bort från sitt barns kropp.
Numera, när jag hör häftig
gråt, får jag starkt obehag i kroppen. Det hände
senast i dag, när jag såg tevebilderna från
Jordanien där kung Hussein dött, säger Jan.
Alla tre har på olika vis bearbetat sin
upplevelse. Hjälpen behöver nödvändigtvis
inte vara professionell. Reine har sin fru, sina skogspromenader,
och har även föreläst om branden och mått
bra av den respekt som strömmat mot honom.
Han säger:
Jag ser branden som en erfarenhet. Glömmer
gör man inte, och ska nog inte heller. Det är fruktansvärt
att så många dog men i dag tittar jag på
dem som lever.